Paraplyer

I Japan används paraplyer, inte regnkläder, och landet är inrättat efter det.  På vissa turiststorter ställer affärsinnehavarna ut ställ med gratisutlåningsparaplyer när det regnar, på alla andra finns det stånd med billiga paraplyer. Vid alla affärs- eller institutionsingångar finns det paraplyställ, alla större affärer tillhandahåller även smala plastpåsar som paraplyfodral. Varje hushåll äger minst ett tiotal paraplyer. En av våra starka upplevelser i Tokyo var hur ett folkfyllt gångstråk blir till ett hav av paraplyer vid en regnskur, varenda människa tar fram ett. Vid noggrann betraktelse upptäcker man ibland någon som inte har paraply, men det är ofelbart en västerlänning. Först trodde vi att japaner alltid bär paraply med sig, men det är inte så. Radion uppmanar vid behov på morgonen att inte glömma paraplyet, TVn och tidningarna anger sannolikhet för regn i procent, och det japanska meteorologiska institutet uppdaterar med en halvtimmes mellanrum väderprognoser för varje av sex nästkommande timmar, med en rumsupplösning på en kilometer, för hela landet. Och de blir trodda. En gång var vi hos våra vänner och regnet hängde i luften när vi skulle gå ut. Vi blev genomdränkta, eftersom våra vänner litade mer på väderutsikterna i TVn än på sina ögon.

Läxor och gräsätare

Vem har inte hört talas om japanska ungdomar som begår självmord på grund av de omänskliga prestationskraven i den japanska skolan. Färre kanske har hört talas om stressfri undervisning, yutori kyoiku, som byråkrater i det allsmäktiga japanska skolministeriet har börjat lansera efter västerländska förbilder på 70 talet, och som minskade antalet undervisningstimmar, avskaffade lördagsundervisningen och minskade antalet sidor i läroböckerna. Japanska barn gär nu i skolan kortare tid än EUs genomsnitt, och i småskolan  tom kortare tid än svenska barn. Visserligen går ungefär hälften av barnen till juku, det som på engelska nedsättande kallas "cram school" ca 6 timmar i veckan, (2h 3 dagar) men jag fick höra att tiden där motsvarar läxläsning, så med 1 timme läxläsning jukufria dagar lägger barnen i ambitiösa familjer ca 8 timmar i veckan på skolarbete utöver  skoltiden.
När nu Japan sjunker i rankningen på OECDs Pisa undersökningar, vill många se det som resulatat av den slappa, kravlösa skolan, och privatskolor skyltar med att de minsann har undervisning på lördagar. Reformen får också skulden för "gräsätande unga män",   草食男子. En som förklarar sig vara gräsätare (motsatsen: köttätare) är inte en vegetarian, utan en som är nöjd med sin lott, har inga ambitioner, vill bara ha det lugnt, som en ko på ängen.  Häften av alla unga män kallar sig gräsätare enl olika opinionsundersökningar, bland unga kvinnor lär det vara inne att var köttätare, trots att de går i samma skola som pojkarna.

Ordets makt över tanken

Japanskan har ett helt vanligt ord för grönt, midori, men det har av tradition betraktats som en nyans inom färgbegreppet aoi. Aoi omfattar det som de flesta i västvärlden har lärt sig kalla antingen blått eller grönt, både himlen och det gröna trafikljuset kallas aoi. Att färgbegreppen varierar i tid och rum vet de flesta, och att det äldre nordiska blått omfattade både blått och svart nämns ofta som förklaring till Harald Blåtand och blåmän.


Men ändå känns det märkligt när man ser ett avbildat trafikljus med den gröna signalen återgiven i klarblått.

Fast å andra sidan, kanske blir någon lika förvånad om jag skulle kalla Lunds Universitets profilfärg brons för brun och äterge den som RGB 150 75 0 istället för RGB 153 102 51?

Ommärkning satt i system

I vår livsmedelsaffär bereds kompletta måltider. Bilderna är tagna ca kl 20, och då syns att maträtterna märks första gång om redan efter två timmar, och fortsätter att märkas om och kommer ner till halva priset när det är stängningsdags. Man kan förstås inte veta om det fuskas. Men jag har upplevt att när jag just har plockat någon maträtt i min korg så bad biträdet som höll på med ommärknigen om ursäkt, tog maten ur korgen och märkte ner den.

Bergsvandring

Det finns en sak som skiljer japanska vandringsvägar från andra jag känner. De är branta. Det är snarare en regel än ett undantag att man måste använda händerna, och även vägar som är väl använda ser mer ut som en fåra av en bergsbäck än en turiststig. Men vandring verkar vara ett populärt nöje, och man ser alla möjliga, äldre par, unga par, barnfamiljer med barn som knappt kan gå, tonårsflicka med en gammal dam, ensamma äldre män och samkönade grupper. Speciellt grupper av gamla damer är en underbar syn. Alla bär hattar, rejäla vandringskängor, vita handskar, vandringsstavar, och en handduk runt halsen. Just handduken verkar vara en nästan oumbärlig attribut vid seriös vandring.

Billiga hotel

Jag förvånades av de låga hotelpriserna som man ser på reklamskyltarna längs vägen, under 200 SEK. Tills jag tittade nogrannare. Det var för olika tider, från nitti minuter uppåt. Lite Internetefterforskning visar att det inte är japanska bilförare som behöver vila シヨ-トタイム "shooto taimu" under långfärder, det är en etablerad beteckning för det som på engelska beskivs som love hotel och som tydligen gör mycket goda affärer innan sista tåget.

Bugningar

Vi hade ett underbart video, ett undervisningsband med nybörjarjapanska, som visade olika vardagsbilder av familjelivet Japan. Bl a visade ett avsnitt hur far och son kommer hem berusade och försöker att inte väcka mamma. Men scenen som jag minns bäst är undervisning i bugande. Sonen blir anställd på ett stort företag, och får, tillsammans med alla andra nyanställda, lektioner i korrekt bugande. En lärare går runt och rättar på lutningen av kroppen och huvudet och händernas läge.
Faktum är att man vänjer sig väldigt snabbt vid att buga, och det gör alla västerlänningar här. Ibland blir det komiskt, när man blir introducerad till en japan som vet hur man beter sig i väst och som sträcker ut handen, då blir det som på den här bilden.
Det märkvärdigaste har jag ingen bild på. Men jag svär, när jag mötte en säkerhetsvakt på cykel när jag joggade i morse, så bugade han.  

Billigt och bra

Från ett professionellt perspektiv finner jag den här färdigrätten - spaghetti med köttfärssås - imponerande. Pastan blir verkligen al dente när man häller på varmt vatten och låter det stå så kort tid som en minut, och det finns en sil inbyggd i förseglingsfolien, så att man kan hälla av vattnet bekvämt. Pastan är inte torkad som i de vanliga "cup noodles", utan den är "färsk", dvs fuktig. Ändå hade förpackningen fyra månaders hållbarhet när jag köpte den. Och hela härligheten 188 yen, dvs ca en tia.

Risfält på kvällen

Det är riktigt, det syns inget alls i bilden härvid, och jag vet inte om ljudet kommer till sin rätt. Risfälten har precis översvämmats av vatten, och det tycks grodorna vara värt att kommentera. I verkligheten var ljudet riktigt öronbedövande.

Barnsäkerheten

Vi blev ganska förvånade när vår vän lät barnbarnet sitta i baksätet av bilen utan bilkudde och bälte (vilket faktiskt är förbjudet i Japan). Idag såg jag i en park att varken stadsmyndigheter eller föräldrar verkar ha något emot att barnen klättrar och hoppar på fina klätterstenar med kullerstenar, inte sand eller gummimatta, under.

En är KY

Tittar man noga på bilarna parkerade framför "vårt" hus, ser man att alla utom en har backat in i parkeringsluckan. Så är det överallt,  bara en av tio-tjugo bilar står framåtvänd. Egentligen är det svårare att backa in i det smala utrymmet än att backa ut - så varför? Min värd förklarar att det blir  lättare att se att man inte besvärar någon när man skall köra ut. Att inte besvära, att i förväg ta hänsyn till vad andra skulle kunna tycka är även idag en avgörande social färdighet. Tankesättet är så levande att det har gett upphov till ett modeskällsord: KY. KY kommer från chat-världen, bokstaveras på engelska och betyder 空気が読めない人, ordagrant en som inte kan avläsa atmosfären.  Bland japanska ungdomar verkar KY vara ett lika vanligt skällsord som mongo var i Sverige.

Hemligheten avslöjad

Alla vet att Japan är ett renligt land. Fast det har hittills varit en välbevarad hemlighet att tidigt varje morgon blir alla de träd som inte kan tvätta sig själva (se lotuseffekt ) duschade av därtill anställd personal.

Remember, you read it first here!

Blomsterskådning

På ett sätt är blomsterskådningen en folkfest i klass med midsommar. Förra gång i Tokyo såg vi tom  tunnelbanestationer utsmyckade med körsbärsblommor, och det var en underbar upplevelse att i gryningen se unga tjänstemän i svart kostym sitta på en pressening i parken för att säkerställa platsen för firmans picknick på kvällen. Folk reser långa vägar för att beskåda (och fotografera) körsbärsträden och picknicka under dem.  Här i Tsukuba var de trafikstockningar pga av alla bilar som skulle till vår i trakterna vida berömda körsbärsallé.
Fast när vi var på en kabukiföreställning med engelsk förklaring, blev vi påminnda om att i den japanska av buddhismen genomsyrade kulturen är körsbärsblommorna en melankolisk sinnebild av livets korthet och meningslöshet. Jag minns inget av pjäsen, men minnesekot av den avslutande sjungande eller mässande berättarstämma och den klagande musiken ger mig fortfarande rysningar.

Men någon buddhist blir jag inte. När alléns sista blommor fallit, gläder jag mig åt andra.

"仕方がない" "det finns inget att göra åt det"

仕方がない är en vanlig fras, 5 miljoner Googleträffar, men tolkas även som japanernas tendens att akceptera omständigheterna, hur de än är. Den har tom en egen Wikipediaartikel, som bla talar om att frasen lär ha ingått i den japanske kejsarens kommentar till Hiroshima.
Jag fick anledning att tänka på den nyligen. Värmen i mitt rum har stängts av, och eftersom jag har mina bekymmer med vita fingrar redan vid måttlig kyla, och det har åter blivit runt 5-10 grader ute, gick jag till husvärdinnan. Jag fick ett vänligt besked att uppvärmningssäsången är över i hela huset, och att det finns det inget att göra åt.

Nästa morgon blev jag så tillfrågad hur jag klarade kvällen, och fick en liten kasse med kemiska fingervärmare som värdinnan hade tagit med sig hemifrån till mig.

Kylan ute håller i sig, och efter några dagar har nu uppvärmningen återkommit.

Spelar storleken någon roll?

Det beror förstås på. Men om man ha en föreställning om en lyckad lördagskväll med en hela på bordet, så undrar jag hur det skulle gå med en 4 liters whiskyflaska.
Speciellt för den halva av japanska befolkningen som inte har "Antabus" allelen av alkoholdehydrogenasen.

En fråga om balans?

Alla japanska cyklar tycks ha cykelkorgar, och de flesta ett cykelstöd i form av ett kantigt U som fälls ner under bakhjulet. Jag undrar om det hänger ihop?
Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det är hindra att en svensk cykel från att välta när man lastar tre stora kassar  i cykelkorgen, och min mentala bild av en japansk cyklist är en hemmafru som är på väg till eller från affären. Så formen av cykelstödet kanske speglar den huvudsakliga cykelanvändningen i olika länder?

Shoppingtur

Det här är en fotgängarbro över en ofärdig motorväg. Det verkar att man förväntas torka fötterna innan man ger sig ut på bron.

 Konstmuseum eller operahus? Nej, ett shoppingscentrum i Tsukuba, som med 200 000 invånare är en småstad. När jag tänker på det nya Entre i Malmö, blir jag nästan gråtfärdig

Korgarnas förlovade land
Jag har länge letat efter en vacker stor rektangulär korg för att lägga gamla tidningar och reklamblad i. I Nitori, en helt vanlig heminredningsaffär, hittade jag korgar och ställ av all de slag, metall, bambu, textilband, plast - bekymmret är bara hur denskulle få plats i resväskan.

Ärlighet

Den här bilden talar nästan för sig själv. Den är tagen i lobbyn på en konferens i Fukuoka; 500 yen är ca 30 kronor.
Fast jag fick uppleva ärligheten i en större skala när jag klantigt en kväll lämnade kvar min lilla väska med pass, körkort, kreditkort och alla pengar för två månader på ett bord där man packar in sina inköp i vår lokala stormarknad. Nästa dag ringde de från den tjeckiska ambassaden i Tokyo att mitt pass finns på polisstationen i Tsukuba, och där fanns min väska, med allt. Fast jag kan fortfarande inte förstå hur den tjeckiska ambassaden kunde hitta mig, jag trodde att ingen förutom JSPS vet var jag finns.

Frukostbekymmer

Rummen i gästhuset har tydligen en dålig elförsörjning, och därför måste gästerna anmäla all egen elektrisk utrustning till värdinnan och bara får använda sådant som rakapparater och datorer. Efter förra vistelsens fadäser med brandlarm och husutrymning vill jag helst inte rosta bröd på gasspisen, och försökte att få tillstånd att skaffa egen brödrost. Det fick jag inte, men några dagar senare meddelade fru Kobayashi att jag har fått min mikrougn utbytt mot en med grill.

Jag försäkrade henne att jag kan läsa ordet "toosutaa", (toaster, ト-スタ-) på mikron och att jag klarar mig. Det borde jag inte ha gjort. Det tog mig säkert en halvtimme för att få min första brödskiva. Dels insåg jag inte vad som är en tryckknapp med text på och vad som är bara text. Det fanns tex en bild av två brödskivor och ordet "toosuto" (toast, ト-スト), som jag fortfarande inte vet vad den är bra för. Sen skulle jag lista ut att man skall trycka på ト-スタ- varpå ratten som annars tänder lampan vid olika menyval plötsligt anger tiden i sekunder, - och sedan trycka in den ratten. Men det var mödan värt, i våra affärer här finns det inget annat bröd än toastbröd, och att äta det orostat är inget vidare.