Blomsterskådning

På ett sätt är blomsterskådningen en folkfest i klass med midsommar. Förra gång i Tokyo såg vi tom  tunnelbanestationer utsmyckade med körsbärsblommor, och det var en underbar upplevelse att i gryningen se unga tjänstemän i svart kostym sitta på en pressening i parken för att säkerställa platsen för firmans picknick på kvällen. Folk reser långa vägar för att beskåda (och fotografera) körsbärsträden och picknicka under dem.  Här i Tsukuba var de trafikstockningar pga av alla bilar som skulle till vår i trakterna vida berömda körsbärsallé.
Fast när vi var på en kabukiföreställning med engelsk förklaring, blev vi påminnda om att i den japanska av buddhismen genomsyrade kulturen är körsbärsblommorna en melankolisk sinnebild av livets korthet och meningslöshet. Jag minns inget av pjäsen, men minnesekot av den avslutande sjungande eller mässande berättarstämma och den klagande musiken ger mig fortfarande rysningar.

Men någon buddhist blir jag inte. När alléns sista blommor fallit, gläder jag mig åt andra.