Paraplyer

I Japan används paraplyer, inte regnkläder, och landet är inrättat efter det.  På vissa turiststorter ställer affärsinnehavarna ut ställ med gratisutlåningsparaplyer när det regnar, på alla andra finns det stånd med billiga paraplyer. Vid alla affärs- eller institutionsingångar finns det paraplyställ, alla större affärer tillhandahåller även smala plastpåsar som paraplyfodral. Varje hushåll äger minst ett tiotal paraplyer. En av våra starka upplevelser i Tokyo var hur ett folkfyllt gångstråk blir till ett hav av paraplyer vid en regnskur, varenda människa tar fram ett. Vid noggrann betraktelse upptäcker man ibland någon som inte har paraply, men det är ofelbart en västerlänning. Först trodde vi att japaner alltid bär paraply med sig, men det är inte så. Radion uppmanar vid behov på morgonen att inte glömma paraplyet, TVn och tidningarna anger sannolikhet för regn i procent, och det japanska meteorologiska institutet uppdaterar med en halvtimmes mellanrum väderprognoser för varje av sex nästkommande timmar, med en rumsupplösning på en kilometer, för hela landet. Och de blir trodda. En gång var vi hos våra vänner och regnet hängde i luften när vi skulle gå ut. Vi blev genomdränkta, eftersom våra vänner litade mer på väderutsikterna i TVn än på sina ögon.

Läxor och gräsätare

Vem har inte hört talas om japanska ungdomar som begår självmord på grund av de omänskliga prestationskraven i den japanska skolan. Färre kanske har hört talas om stressfri undervisning, yutori kyoiku, som byråkrater i det allsmäktiga japanska skolministeriet har börjat lansera efter västerländska förbilder på 70 talet, och som minskade antalet undervisningstimmar, avskaffade lördagsundervisningen och minskade antalet sidor i läroböckerna. Japanska barn gär nu i skolan kortare tid än EUs genomsnitt, och i småskolan  tom kortare tid än svenska barn. Visserligen går ungefär hälften av barnen till juku, det som på engelska nedsättande kallas "cram school" ca 6 timmar i veckan, (2h 3 dagar) men jag fick höra att tiden där motsvarar läxläsning, så med 1 timme läxläsning jukufria dagar lägger barnen i ambitiösa familjer ca 8 timmar i veckan på skolarbete utöver  skoltiden.
När nu Japan sjunker i rankningen på OECDs Pisa undersökningar, vill många se det som resulatat av den slappa, kravlösa skolan, och privatskolor skyltar med att de minsann har undervisning på lördagar. Reformen får också skulden för "gräsätande unga män",   草食男子. En som förklarar sig vara gräsätare (motsatsen: köttätare) är inte en vegetarian, utan en som är nöjd med sin lott, har inga ambitioner, vill bara ha det lugnt, som en ko på ängen.  Häften av alla unga män kallar sig gräsätare enl olika opinionsundersökningar, bland unga kvinnor lär det vara inne att var köttätare, trots att de går i samma skola som pojkarna.

Ordets makt över tanken

Japanskan har ett helt vanligt ord för grönt, midori, men det har av tradition betraktats som en nyans inom färgbegreppet aoi. Aoi omfattar det som de flesta i västvärlden har lärt sig kalla antingen blått eller grönt, både himlen och det gröna trafikljuset kallas aoi. Att färgbegreppen varierar i tid och rum vet de flesta, och att det äldre nordiska blått omfattade både blått och svart nämns ofta som förklaring till Harald Blåtand och blåmän.


Men ändå känns det märkligt när man ser ett avbildat trafikljus med den gröna signalen återgiven i klarblått.

Fast å andra sidan, kanske blir någon lika förvånad om jag skulle kalla Lunds Universitets profilfärg brons för brun och äterge den som RGB 150 75 0 istället för RGB 153 102 51?

Ommärkning satt i system

I vår livsmedelsaffär bereds kompletta måltider. Bilderna är tagna ca kl 20, och då syns att maträtterna märks första gång om redan efter två timmar, och fortsätter att märkas om och kommer ner till halva priset när det är stängningsdags. Man kan förstås inte veta om det fuskas. Men jag har upplevt att när jag just har plockat någon maträtt i min korg så bad biträdet som höll på med ommärknigen om ursäkt, tog maten ur korgen och märkte ner den.

Bergsvandring

Det finns en sak som skiljer japanska vandringsvägar från andra jag känner. De är branta. Det är snarare en regel än ett undantag att man måste använda händerna, och även vägar som är väl använda ser mer ut som en fåra av en bergsbäck än en turiststig. Men vandring verkar vara ett populärt nöje, och man ser alla möjliga, äldre par, unga par, barnfamiljer med barn som knappt kan gå, tonårsflicka med en gammal dam, ensamma äldre män och samkönade grupper. Speciellt grupper av gamla damer är en underbar syn. Alla bär hattar, rejäla vandringskängor, vita handskar, vandringsstavar, och en handduk runt halsen. Just handduken verkar vara en nästan oumbärlig attribut vid seriös vandring.

Billiga hotel

Jag förvånades av de låga hotelpriserna som man ser på reklamskyltarna längs vägen, under 200 SEK. Tills jag tittade nogrannare. Det var för olika tider, från nitti minuter uppåt. Lite Internetefterforskning visar att det inte är japanska bilförare som behöver vila シヨ-トタイム "shooto taimu" under långfärder, det är en etablerad beteckning för det som på engelska beskivs som love hotel och som tydligen gör mycket goda affärer innan sista tåget.

Bugningar

Vi hade ett underbart video, ett undervisningsband med nybörjarjapanska, som visade olika vardagsbilder av familjelivet Japan. Bl a visade ett avsnitt hur far och son kommer hem berusade och försöker att inte väcka mamma. Men scenen som jag minns bäst är undervisning i bugande. Sonen blir anställd på ett stort företag, och får, tillsammans med alla andra nyanställda, lektioner i korrekt bugande. En lärare går runt och rättar på lutningen av kroppen och huvudet och händernas läge.
Faktum är att man vänjer sig väldigt snabbt vid att buga, och det gör alla västerlänningar här. Ibland blir det komiskt, när man blir introducerad till en japan som vet hur man beter sig i väst och som sträcker ut handen, då blir det som på den här bilden.
Det märkvärdigaste har jag ingen bild på. Men jag svär, när jag mötte en säkerhetsvakt på cykel när jag joggade i morse, så bugade han.  

Billigt och bra

Från ett professionellt perspektiv finner jag den här färdigrätten - spaghetti med köttfärssås - imponerande. Pastan blir verkligen al dente när man häller på varmt vatten och låter det stå så kort tid som en minut, och det finns en sil inbyggd i förseglingsfolien, så att man kan hälla av vattnet bekvämt. Pastan är inte torkad som i de vanliga "cup noodles", utan den är "färsk", dvs fuktig. Ändå hade förpackningen fyra månaders hållbarhet när jag köpte den. Och hela härligheten 188 yen, dvs ca en tia.

Risfält på kvällen

Det är riktigt, det syns inget alls i bilden härvid, och jag vet inte om ljudet kommer till sin rätt. Risfälten har precis översvämmats av vatten, och det tycks grodorna vara värt att kommentera. I verkligheten var ljudet riktigt öronbedövande.

Barnsäkerheten

Vi blev ganska förvånade när vår vän lät barnbarnet sitta i baksätet av bilen utan bilkudde och bälte (vilket faktiskt är förbjudet i Japan). Idag såg jag i en park att varken stadsmyndigheter eller föräldrar verkar ha något emot att barnen klättrar och hoppar på fina klätterstenar med kullerstenar, inte sand eller gummimatta, under.